Utan växande värdeskapande exportföretag ingen välfärd
I mitten av 1800-talet var Sverige ett av världens fattigaste länder. 150 år senare lever vi svenskar ett av de rikaste länderna på jordklotet. Kanske hade den fantastiska utvecklingen aldrig kommit igång om inte en femtedel (!) av svenskarna likt östtyskarna 1988 ”röstat med fötterna” och lämnat Sverige mellan 1850 och år 1900, för att söka efter bättre livsmöjligheter i Nordamerika. Vad som emellertid är helt säkert är att ett fundament i den svenska framgångssagan har varit export av högteknologiska produkter, som in sin tur varit resultatet av uppfinningar och stor ingenjörskonst.
Parallellt med uppbyggnaden av dessa värden fick Sverige stegvis ett alltmer demokratiskt styrelseskick med allmän och lika rösträtt för fattiga som rika, män som kvinnor. De nya politiska makthavarna såg till att använda en del av de växande resurserna till att skapa ett samhälle där också de fattiga kunde se möjligheter att utvecklas i sitt eget land. Välfärdsstatsidealet var fött, med sjukvård till alla och möjligheter till utbildning för alla. Sverige blev drömlandet som andra såg upp till. (Även om en del var ofina nog att påpeka att Sveriges välstånd de första årtiondena efter andra världskriget faktiskt också berodde på att Sverige undandragit sig all internationell solidaritet med andra kämpande demokratier mot Nazityskland.)
Under 1970-talet började dock välfärdslokomitivet Sverige hacka allt mer. Grunden för välståndet – exporten av högteknologi med hög kvalitet – höll inte längre samma mått jämfört med omvärlden. Några nya starkt växande företag med en uppfinning som grund ville heller inte växa fram, och faktum är att denna mycket oroande trend fortfarande inte är bruten år 2010. I början ”löste” Sverige problemen genom att hela tiden devalvera kronan, och hjulen fortsatte snurra. (1977 kostade en tysk D-Mark 1:45 SEK, när D-Marken gick i graven i samband med införandet av Euron kostade D-Marken 5:80…) Redan i början av 1990-talet hade dock sanningen hunnit ifatt Sverige, och den omfattande saneringen av statsfinanserna inleddes, parallellt med att kronan återigen i praktiken devalverades kraftigt. Den här gången gick det heller inte heller att komma undan stor arbetslöshet, framförallt bland dem utan eftergymnasial utbildning och bland dem med humanistiska teoretiska utbildningar. Två andra grupper som hamnade i starkt utanförskap var ungdomar generellt samt de med invandrarbakgrund.
En alltmer utbredd uppfattning i det sena 1900-talets Sverige var att allt skulle lösa sig om snart sagt alla medborgare skaffade sig längre och mer teoretiska utbildningar. Ett tydligt, och ganska tragiskt, exempel på detta var när en bildäcksfabrik lades ner i Småland. En känd fackföreningsekonom gick då ut i TV och förklarade att vi som medborgare inte borde vara så ledsna över detta, eftersom ”det ändå handlar om tunga och okvalificerade arbetstillfällen”. ”Lösningen”, enligt samma ekonom, var att ”vidareutbilda gummiarbetarna så att de kunde få mer kvalificerade jobb istället”. En hög statlig representant med god insyn i nedläggningen suckade när hon fick se detta uttalande, och konstaterade trött och krasst att det är svårt att se hur 55-åriga gummiarbetare som kommit hit på 1960-talet med nedslitna leder och fortfarande dåliga kunskaper i svenska språket skulle kunna omskolas till dataprogrammerare…
Det Sverige behöver idag är att alltifrån nya små företag med nya högteknologiska och konkurrenskraftiga produkter växer och skapar nya exportinkomster till Sverige, till att nya jobb växer fram för dem med kort eller ingen eftergymnasial utbildning, så att dessa människor kan ta sig ur arbetslöshet och svarta jobb. Dessutom behövs alla sorters arbetstillfällen däremellan.
”Varför inte lika gärna be om att plocka ner månen?”, kan någon undra. Jo, därför att Sverige för mindre än hundra år sedan har visat att det går att klara detta, och därför att det finns tydliga strategier för att komma dit – Och Centerpartiet har en sådan strategi.
Den strategin kring jobb och företagande kan beskrivas med två bilder; Den ena bilden är en vattenkanna som vattnar företagsplantor i ett växthus, så att plantorna växer sig starka att klara sig på egen hand och utvecklas till värdeskapande företag. Den andra bilden är företag i en syltburk med en råttfälla ovanpå, råttfällan finns där för att få alla myndigheter att besinna sig ett ögonblick och fundera på om de inte kunde låta företaget få litet enklare och tydligare myndighetskontakter, även om det är frestande att själv stoppa ner fingrarna i syltburken. Det behövs alltså både ännu mer av aktiv näringspolitik, för att skapa förutsättningar för de sunda mindre företagen att utvecklas (i linje med de idéer som Lars Calmfors och hans finanspolitiska råd på uppdrag av regeringen formulerat), som enklare myndighetskontakter.
Och allt detta för att det ska vara möjligt för alla medborgare att få god och likvärdig sjukvård oavsett lön och social bakgrund, lika chanser till utbildning och arbete och ett samhälle där varje ojämlikhet bara kan anses vara försvarbar om den är en förutsättning för att den sämst ställde därigenom får det bäst möjligt. Jag är också övertygad om att det som krävs för att få ett sådant samhälle är att ”driva arbetslinjen istället för bidragslinjen”; Alltså att alla medborgare måste uppmuntras att först och på alla sätt försöka klara sig själva innan de får hjälp av samhället, för det är bara så det blir några resurser kvar till dem som verkligen behöver samhällets stöd och hjälp.
